Felicia: 2010

söndag 5 december 2010

Här har vi FinMalin, en av eleverna på Forsbergs. I helgen hade det anordnat en julmarknad på skolan. Massa kuliga saker fanns att köpa men det bästa var dock ändå datahuden som Malin och hennes kompis så fint hade skapat.

Visst är hon söt! (;

onsdag 24 november 2010

Min tolkning av Melinas novell "leva dig".

Leva dig

Jag försöker stå, men världen har blivit ostadig under mig. Med stöd av händerna sätter jag mig ner igen. Vad var det nu för sammetslena ord du sjöng för mig? Ord som fyllde mig med mod och tömde mig på all sorg.

”Glöm inte att kampen är viktigast. Glöm inte att du kämpar för oss. Och glöm inte att om du lämnar oss så kommer vi aldrig att förlåta dig ”

Jag skrattar vid tanken trots att det är då smärtan i bröstkorgen knackar på. Egentligen är det inte komiskt, men det är min sista utväg att hantera detta på något sätt. Att skjuta undan sanningen som alltid svider så för jävligt.

Ibland önskar jag att någon bara kunde spotta det i mitt ansikte.

”Du kommer att dö snart Ida. Bara så att du vet. Och det kommer att göra jävligt ont.”

Jag är inte rädd för att dö. Alla människor ska dö. Det är inte ännu en hård sanning, det är ett utav livets faktum.

Men jag välkomnar inte döden. Jag låser dörren, gömmer mig under sängen och håller för mina ögon och öron.

När jag öppnar ögonen igen som jag så hårt pressat samman står du i dörrkarmen och betraktar mig. Dina kattögon glänser i mörkret, stjäl all uppmärksamhet som månen annars brukar få.

”Hej”

”Hej. Vad är klockan?”

Du tar de slutgiltiga stegen fram till sjukhussängen och sätter dig försiktigt ner.

”Snart ett. Första natten på en vecka som stjärnorna uppenbarar sig.”

”Jasså..”

Vi sitter tysta och andas. Andas in lukten av gammal mat och avföring.

”Kan du inte hålla om mig?”

Ett svar känns överflödigt, du har redan tagit tag i kanten på landstingets nattlinne och drar det försiktigt över mitt huvud. Aktar alla sladdar som håller mig fånge.

Min magra kropp försvinner mot det vita lakanet när jag blottar hela mig.

Naken för dig. Naken för verkligheten.

Du ser på mig, men jag anar att bakom din fasad så ser du igenom mig. Dina tankar är som ett spindelnät som du så omsorgsfullt har byggt, men någonstans så sprack det. Ett hål bildades och du försöker panikslagen att hålla ihop allt du håller kärt så att inget ska gå förlorat.

Men mig får du inget grepp om. Och snart är jag förlorad.

Vi smakar på varandra, låter läpparna pressas samman och tungorna leka. Dina händer rör sig vant över mig kropp medan våra sinnen blir till ett. Vi älskar, trevande med hårt. I ett desperat försök att stanna tiden. Uttrycker saker vi inte kan formulera i ord.

Rädslan för vad som komma skall.

Hela tiden hotar mitt hjärta att sluta slå, men kämpar för att slå nästa slag för din skull. Precis som du sjöng för mig.

När vi trötta landar på jorden igen lägger du ditt huvud på mitt bröst och värmer mig med dina andetag.

”Är du rädd?”

”Vadå? För att dö?”

Du drar ut på ditt svar, väger orden noggrant och försöker placera de rätt i munnen.

”Är du rädd för vad som händer sen?”

Jag ler.

”Jag är livrädd. Men inte för vad som händer sen.”

Ögon som djupa som den djupaste brunn blinkar oförstående tillbaka mot mig.

”Jag är rädd för vad som händer med dig. Jag är rädd för att du aldrig ska få uppleva kärlek igen. Eller att ingen ska se hur underbar du är. Jag är livrädd. Mest för att lämna dig.”

Dina andetag skyndas på och tårar rullar nerför min mage och samlas i en pöl i min navel. Tom på ord smeker jag ditt sammetslena hår som en tröstande gest, såsom min mor gjorde när jag var liten.

Tänk så okomplicerad världen kunde vara. Så trygg man kände sig, trots att man inte var medveten om vad som föregick runt omkring en.

Jag faller in i en drömlös sömn. När jag vaknar är du borta. Jag drar mig till minnes att du kysste mig på pannan innan du försvann ut i morgondimman. Att du viskade varma ord mot min kind.

Jag förväntar mig nästan att kinden fortfarande ska vara varm, att jag med mina fingrar ska kunna ta på det syre du andats ut.

Jag älskar dig.

Det var det du sa.

Det hugger till i mitt hjärta. Den stora muskeln kryper ihop i fosterställning, som för att skydda sig själv. Långt borta i tystnaden hörs skrik och slag, en gråtande varelse utan hopp. Den närmar sig.

Det flimrar framför ögonen nu och luften smeker inte längre lungornas insida.

Jag minns vad du sa sen.

Det kommer till mig lika tydligt som att solens strålar vandrar upp på väggen.

“Ida, nu lämnar jag dig. Innan du får tillfälle att lämna mig.”

Det kommer lika tydligt som att jag plötsligt förstår att döden inte är en plåga.

Döden är en befrielse.

Av: Melina Rosén Borssén AFS